jagominmage

Här är jag!
En tjej (kvinna frågan är när man blir kvinna eg jag känner mig ju fortfarande tokung) på 28 år. Ok snart 29 men det håller vi hemligt.
Idag för en vecka sen så fick jag reda på att jag o min make ska ha barn. Vilken lycka.
Den här bloggen tänker jag använda för att ventilera hur jag mår o känner. Det är mkt som rör sig i huvudet.
En av de jobbigaste sakerna är att man inte "får" berätta för omvärlden för tidigt. Jag förstår ju varför för det är ju mkt osäkert än så länge.
Just nu är jag i V 5 eller v 4+5 om man ska vara exakt. Jag mår superbra förutom att jag har ont i min rygg. Men det kanske inte beror på det som växer i mig.
Jag har haft två missfall förut. Ett ca i v 6. Jag visste inte om att jag var gravid och vi hade inte försökt att bli gravida. Dagen efter att jag gjorde ett test så började jag blöda. Så jag blev inte så ledsen just då eftersom jag ändå inte vetat om det o längtat efter det...........men nu så är jag helt plöstligt jätteorolig för missfall igen för det kommer knäcka mig.
Den andra gången så var det mkt tidigt så jag vet inte ens om man kallar det missfall då, jag fick ett plus på testet samma dag jag skulle ha mens och på kvällen kom en blödning.
Sånt är livet. Men det är ju därför man vill vänta lite med att berätta för omgivningen. Fast vi kommer berätta snart för våra familjer för om ngt händer så kommer jag behöva deras stöd. Såklart.
Ett par kompisar till oss fick reda på det nästan samma dag som vi insåg att vi hade ett embryo i magen, de har vetat om att vi velat ha barn ett tag nu så varför inte?!
Embryo, mmm det är precis vad som växer i min mage just nu. Känns helt overkligt. Känner mig inte gravid alls.
Visst jag har fått ömma o lite större tuttar. Men det är ju sånt man kan stå ut med :-)
Jag vill att tiden ska gå snabbt nu.......jag vill att min mage ska synsas NU. För det längtar jag efter.....en gravidmage. MEN jag längtar inte efter att bli fetare än vad jag redan är.................ser redan ut som jag har gravid mage.....Är så van att dra in den så jag knappt kan andas så vi får se när jag vågar "släppa den fri" Haha!!

Min man jobbar i norge och är borta två veckor i stöten. Det känns lite tungt just nu att det är så. Men jag är glad över att han var hemma när jag fick beskedet. Vi är överlyckliga båda två och vi hoppas verkligen att "grodan" vill stanna i min mage och bilda familj med oss.

Jag är så långt fram i tiden i mina tankar just nu. Jag funderar redan på namn, hur vi ska göra om sovrummet, vilka kläder jag ska ha på mig i sommar när magen börjar synas. Är det en eller två bebisar i magen osv.

Känner mig rätt så ensammen som inte kan prata av mig med ngn. Även om min man är glad så är han inte på samma nivå när det gäller mitt tankesätt tyvärr. Fast så brukar ju killar vara har jag hört.
Jag har ju min kompis som vet om allt, men om jag vill behålla henne som kompis så ska jag nog inte tjata om det varenda minut vi ses...............

Jaja, imorgon är det fredag och vi ska ut med jobbet. Inte så lyckat men jag har sagt att jag mår dåligt o kommer åka hem tidigt på kvällen så jag kör. Är inte så säker på att de går på den lögnen men de har inget val.

Sov gott alla där ute hoppas ngn orkar läsa detta :-)

Kram